1980-talet

FEP:s ställning blir permanent

I november 1981 föredrog planeringsdirektör Pentti för centralsektionen begreppet kritiska försörjningssystem. Enligt detta bör de alltid knappa resurserna koncentreras radikalt på primärmål. Detta kompletterades som följande med att definiera de material, framför allt importmaterial, som är kritiska och krisbenägna. På planeringskommissionens möte i september 1982 framfördes begreppet basförsörjningssystem.

Basförsörjningssystembegreppet gestaltades så, att tryggandet av livsbetingelserna förutsätter en miniminivå av produktion och administration i alla förhållanden. Basförsörjningssystemen definierar denna verksamhet och kopplar ihop de åtgärder med varandra, vilka eftersträvar säkerställande. Så här bildades en produktionskedja, vars funktionsförmåga och behov kunde iakttas konkret med hjälp av hur man bestämmer de förnödenheter och den miniminivå man i varje fall eftersträvar att trygga.

Samtidigt framskred ärendet om skyddsupplag. Lagen om skyddsupplag trädde ikraft 17.12.1982. Stödformer var räntestödslån och direkt stöd i en del fall. Avtal om skyddsupplag ingicks visserligen sparsamt men framsteget var ändå stort. Detta gav upphov till lagen om säkerhetsupplagsavgifter, vari förutom flytande bränslen även vissa centrala råvaror och produktartiklar innefattades. Säkerhetsupplagsavgifterna redovisades dock till statskassan och för anskaffningarna anslogs särskilda budgetmedel.

En första öppning i säkerhetsupplagssaken hade dock varit lagen om statens spannmålslager i december 1980, då man fastställde säkerhetslagret på säd till 900 miljoner kilo, vilket FEP funnit nödvändigt.

Det hade blivit nödvändigt att samla allt tankearbete och alla påbörjade företag till en klar, gångbar doktrin för försörjningsberedskapen. Försvarsrådet fattade 19 februari 1985 beslut om att utveckla allmänna mål för den materiella försörjningsberedskapen och ålade åt handels- och industriministeriet och FEP att göra en framställning om detta. HIM tillsatte 06.06.1985 en av professor C E Carlson ledd arbetsgrupp för ”beredandet av försörjningsberedskapens allmänna mål”, den s.k. HUOVA-arbetsgruppen.

HUOVA avgav sin slutrapport 27.6.1986 efter att ha utfört en omfattande kartläggning och satt sig in i FEP:s verksamhet och försörjningsberedskapens tillstånd. Enligt förslaget är det yttersta målet för den materiella försörjningsberedskapen att trygga medborgarnas basutkomst i alla förhållanden under alla tider.

Till utvecklingsmål för försörjningsberedskapen framförde arbetsgruppen full försörjningsberedskap men föreslog att statsrådet skulle fastställa som etappmål 70 % av universalmålet, d.v.s. samma som redan uppnåtts inom energiförsörjningen.

Angående försvarsekonomiska planeringscentralen föreslog HUOVA att dess ställning skulle stärkas så, att den som en specialmyndighet underställd handels- och industriministeriet bättre än hittills kunde svara för åtgärder, som befrämjar utvecklingen av försörjningsberedskapen som en helhet.

År 1988 förverkligades arbetsställesspecifik beredskapsplanering och beredskapsverksamheten inleddes. Pertti Salolainen, ansvarig minister för försörjningsberedskapsärenden, ombad i ett brev företag och arbetsställen, som ur basförsörjningssynpunkt sett är viktiga, att utse en beredskapschef. På detta sätt fick man centrala företag i nära samarbete med vederbörande pool.