1950-talet

Den ekonomiska beredskapen reser sig

Frågan om försvarsrådet och därmed förenad organisering av det ekonomiska försvaret dök upp dåoch då under de följande åren, såväl inom försvarsmakten som i riksdagen. I enlighet med erfarenheterna från kriget talade man om ”totalförsvaret” som begreppspar till totalt krig. En grundpelare för totalförsvaret var det ekonomiska försvaret. Samtidigt tyckte man, att den politiska ledningens inverkan på försvarsuppläggningen borde ökas.

Under 1950- och 1960-talen strävade man efter att göra Finland industriellt självförsörjande. Under denna tid utvecklades nya produktionsbranscher, och man grundade flere industriföretag. Av dessa kan nämnnas bl.a. Rikkihappo Ab/Kemira Ab, Rautaruukki Ab och Neste Ab.

Emellertid dök det ekonomiska försvarets organisering som en försvarsekonomisk planeringskommission ganska överraskande upp i början av december 1955. Försvarsminister Emil Skog tog upp saken med president Paasikivi, som fann förslaget gott. Samtidigt föreslog Skog general Tapolas utnämning till FEP:s ordförande. Förslagen förverkligades 23 december samma år, då statsrådet beslöt tillsätta FEP och utnämna general Tapola till dess ordförande.

FEP grundades som ett organ av kommitténatur underställt handels- och industriministeriet. Tapola och Skog hade i början tänkt sig ett permanent ämbetsverk men på grund av de politiska förhållandena stannade man för en skenbart anspråkslösare lösning. FEP sammankom för första gången 9 februari 1956.

Delegationens numerär var 18 medlemmar. Planeringskommissionen indelades i fyra sektioner: finanssektionen, arbetskraftsektionen, handelssektionen och industrisektionen. FEP:s byrå startade i juni 1956 men byråchef Väinö Haukilahti hade börjat sin tjänstgöring redan i januari.

Ordförande Tapolas mål var att av FEP skapa en vidlyftig organisation. Tapola uttryckte saken så, att landet borde indelas i försvarsekonomiska distrikt med egna ordinarie ombud, med iakttagande av huvudsakligen den naturliga uppdelningen i ekonomiområden. Det väsentliga var, att distrikten skulle kunna fungera självständigt i en nödsituation.

Till uppordningen anknöt sig organiskt en förstärkning av FEP:s ställning medelst lagstiftningen, såsom i Schweiz, vilken Tapola hade som förebild. Tapola utformade på våren 1957 ett utkast till en lag om tryggande av hushållningen under nödtid.

Behandlingen av lagen i FEP:s sammanträden var kontroversiell. Flera medlemmar ansåg det vara våghalsigt och t.o.m. farligt att föra lagförslaget vidare. Lagar angående säkerhetsupplagringen och FEP:s organisering ansågs vara mycket viktigare. Behandlingen av nödtidslagen och förläggningen av tyngdpunkterna för verksamhetsmålen efterlämnade en hel del misstroende inom FEP.

Försvarsrådet grundades år 1958 och dess förordning stadgade, att försvarsrådet stakar ut också riktlinjerna för det ekonomiska försvaret. T.o.m. vissa FEP:s medlemmar – såsom delvis missnöjda med byråns arbete – började tycka att hela planeringskommissionen var onödig. I tilläggsbudgeten för år 1958 framfördes, att de medel, som anslagits för försvarsekonomiska planeringskommissionen, skulle överföras till försvarsministeriet för att användas för den fortsatta planeringen av den försvarsekonomiska planeringen. Tapola drog sin slutsats av detta och meddelade, att han avsäger sig sitt uppdrag den 9 maj.

I april hade emellertid ett regeringsskifte ägt rum. Nye statsministern Reino Kuuskoski förhöll sig välvilligare till organiseringen av FEP än sin föregångare och så satt ju tre av planeringskommissionens medlemmar i den nya regeringen. Riksdagen förkastade förslaget om anslagsförflyttningen och FEP kunde fortsätta som förut. Statsrådet utnämnde diplom ingenjör Aulis Junttila till ny ordförande den 1 augusti. En av Junttilas första uppgifter var att avstå från distriktsorganisationen samt att åstadkomma en lagstiftning för FEP.