1990-talet

Lagen träder i kraft och Försörjningsberedskapscentralen grundas

Under i slutet av 1980-talet och 1990-talets två första år kunde frukterna av det idoga försörjningsberedskapsarbetet skördas. Säkerhetsupplagringen framskred inom alla grenar synnerligen tillfredsställande gällande såväl de egentliga lagren som lagstiftningsmässigt.

En ansenlig reform var också utarbetandet av beredskaps- och försvarstillståndslagarna. Lagarna godkändes problemfritt i riksdagen och de trädde kraft 22 juli 1991. Beredskapslagenersatte den s.k. ransoneringsmaktlagen från år 1970 och lagen om försvarstillstånd den från år 1930 härstammande krigstillståndslagen. Bägge nya lagarna har haft en stor betydelse för försörjningsberedskapsarbetet. Med lagarna har försörjningsberedskapen integrerat sig till en del av Finlands säkerhetspolitik. En väsentlig förändring skedde även år 1992, då försvarsrådet förnyade sin krisbestämning, uttryckligen för beredskapsplanering.

Statsrådets principbeslut från år 1988 om de materiella målen för försörjningsberedskapen hade visat sig vara ekonomiskt för snävt tilltaget ur ekonomisk synvinkel sett. FEP föreslog i juni 1990 åt handels- och industriministeriet skulle utse en arbetsgrupp för att bereda ett förslag om sådana finansieringssätt, som skulle uppfylla enligt de mål beslutet förutsätter. HIM tillsatte 31.1.1991 försörjningsberedskapens finansieringsgrupp (VALRA). Arbetsgruppen betonade betydelsen av andra medel för beredskapen än upplagring.

Arbetsgruppen ansåg det vara viktigt att man med offentliga medel och speciellt med avkastningen av säkerhetsupplagsavgiften borde kunna finansiera även annan verksamhet än upplagring, som gagnar försörjningsberedskapen, såsom förberedelser som ansluter sig till beredskap för ersättande produktion, eller dubblering av anläggningar och upprättande av reservsystem.

I utkasten till VALRA-gruppens slutrapport kritiserades statens budgetfinansiering som besvärlig och stel. I arbetsgruppen ansågs, att man borde skapa ett system, enligt vilket FEP skulle ha till sitt förfogande en viss ”försörjningsberedskapsbudget”, inom ramen för vilken den skulle helhetsmässigt kunna utveckla den materiella försörjningsberedskapen och det försvarsekonomiska beredskapssystemet. För detta ansvarsområde skulle någon myndighet, ”en central”, ansvara. ”Till centralen” föreslogs att sammanföras Försvarsekonomiska planeringscentralen och statens säkerhetsupplagsfond, som verkat inom HIM, samt eventuellt de heltidsanställda sekreterarna vid de övriga planeringskommissionerna.

Vid VALRAs sammanträde 8.11.1991 föreslogs grundandet avFörsörjningsberedskapscentralen. Regeringen avgav ett lagförslag i ärendet åt riksdagen 26.6.1992, och riksdagen ställde sig positivt till saken. Republikens president fastställde 23.12.1992 lagen om tryggande av försörjningsberedskapen och avlät en förordning om Försörjningsberedskapscentralen. Försörjningsberedskapscentralen kunde starta sin verksamhet 1.1.1993.

Handels- och industriministeriet godkänner såsom administrativ myndighet centralens resultatmål och övervakar inrättningens verksamhet. Förändringen medförde inte väsentliga ändringar i försvarsekonomiska planeringskommissionens verksamhet – Försörjningsberedskapscentralen verkar som ett sekretariat för FEP.

I mitten av årtiondet förverkligades en del åtgärder, genom vilka vissa uppgifter på området ytterligare koncentrerades till Försörjningsberedskapscentralen. Medlemskapet i Europeiska unionen förutsatte av Statens Spannmålslager en nyorganisering, genom vilken uppgifterna vid säkerhetsupplagringen av säd övergick på FBC. Beredskapen för den elektroniska kommunikationen övergick på centralen år 1996, då den delegation, som skött denna sektor under kommunikationsministeriet, lades ned. Medlemskapet i Europeiska unionen och intensifieringen av övrigt internationellt samarbete har fört med sig en hel del förändringar inom området för försörjningsberedskapen. Finland anslöt sig år 1991 till det internationella energiprogrammet och som medlem till dess verkställande organisation Internationella Energiorganisationen IEA. Enligt avtalet skall avtalsparterna upprätthålla oljelager för undantagstillstånd. Varje medlemsland skall upprätthålla beredskapslager som motsvarar minst 90 dagars nettoimport. Finland anslöt sig år 1995 till den Europeiska unionen (EU). Medlemskapet avfärdade för gott möjligheten att bli utsatt för en handelsblockad. EU är en stabiliserande ekonomisk och politisk kraft på den Europeiska kontinenten. Fungerande inre marknader är ett märkbart försörjningsmässigt skydd. Särskilt den monetära unionen EMU (1999) har inverkat på medlen för tryggandet av försörjningsberedskapen. Till exempen den traditionella sedelfinansieringen som krisfinansieringsmetod har fallit ur urvalet av medel, fast samtidigt har också valutakursrisken så gott som försvunnit. År 1994 inleddes Natos partnerskap för fred -samarbete (PfP), som även innehåller samarbete i civilberedskapsärenden. PfP-verksamheten erbjuder ett av få tillfällen att följa med internationella försörjningsberedskapsärenden. Sedan 1993 har ett avtal mellan Finland och Sverige angående ekonomiskt samarbete i internationella krissituationer varit i kraft. Avsikten med avtalet är att trygga den ömsesiodiga handeln för vissa på förhand överenskomna kritiska produkter. Under 1990-talet inleddes ett aktivt samarbete mellan de nordiska myndigheterna angående el- och medicinalförsörjningen, produktionen av försvarsmateriel samt transport. En kraftig brytning i verksamhetsfilosofin Då man betraktar besluten om försörjningsberedskapens mål märker man snart att verksamhetssättet har förändrats kraftigt under de senaste 15 åren. Den krisbild som fungerar som utgångspunkt har förändrats från krigstillstånd och utrikeshandelsblockad till en modell där olika störningssituationer hotar funktionsdugligheten hos de kritiska systemen. Man har förflyttat sig från att trygga den materiella tillgången till att trygga upprätthållandet av funktioner och tjänster. Enligt den av statsrådet godkända grundmålsättningen skulle grundfunktionerna kunna tryggas under en krisperiod på minst ett år. I fall av en utrikeshandelsblockad skulle produktionen och näringslivet stegvis föras till basförsörjningsnivån. I kortvarigare och lindrigare ekonomiska kriser skulle näringslivets verksamhet fortsätta i enlighet med den egna anpassningsförmågan och egna resurser med ett minimum av offentlig styrning. Målet var att trygga den materiella försörjningsberedskapen för 4 – 6 månader så, att befolkningens utkomst förblir på nästintill samma nivå som i normalförhållanden. Huvudvikten lades på näring, klädsel, hälsovård och boende, samt på att trygga minimibehoven av samhällets grundfunktioner såsom energiförsörjning, finansverksamhet och informationsförmedling, transport och informering. Den materiella försörjningsberedskapen skulle täcka även den försvarsrelaterade industrins behov. Planeringskommissionen fastslog följande fyra målsättningsområden:  den administrativa beredskapen  den produktionsrelaterade beredskapen  den materiella beredskapen  beredskapen hos stödfunktioner Statsrådet fattade den 13 december 1995 beslut om försörjningsberedskapens målsättningar. Grundmålsättningen var att trygga en självständig försörjningsberedskap som baserar sig på nationella åtgärder och resurser. Denna kompletterades genom beredskapsåtgärder inom den Europeiska unionen och genom vissa andra internationella avtal. Till grund för tryggandet av försörjningsberedskapen var en i beredskapslagen definierad 12 månader lång krissituation som även kunde innefatta ett försvarstillstånd såsom definierat i lagen om försvarstillstånd. Den för försörjningsberedskapen centralaste hotbilden var en kris, vari Finlands möjlighet att producera eller införskaffa utomlandsifrån för försörjningsberedskapen kritiska material och tjänster från utlandet märkbart har försvårats De mer specifika målen för försörjningsberedskapen definierades till följande brancher: livsmedelsförsörjning, energiförsörjning, transport-, lagrings- och distributionssystem, samhällets tekniska system, hälsovård, samt produktion och upprätthållande av system som stöder det militära försvaret. Statsrådet bestyrkte försörjningsberedskapens målsättning i maj 2002. Grundmålsättningen var fortsättningsvis att i första hand trygga den på nationella åtgärder och resurser baserade försörjningsberedskapen för en tolv månader lång krissituation. Istället för en massiv attack lyftes ett strategiskt anfall fram som en hotbild i framtiden. De antagna kriserna förändrades också till regionala. Utöver förändringen som skett i hotbilderna inverkade även det ökade internationella samarbetet inom försörjningsberedskap, likaså samhällets tilltagande teknifiering och ökade beroende av nätverkssamarbete på försörjningsberedskapens målsättningar. Av dessa orsaker utökades beredskapen gentemot hot som riktar sig mot samhällets kritiska grundstrukturer. An efter som hotbilderna förändrades gjorde man ändringar i säkerhetsupplagringsarrangemangen. Man sänkte upplagringsmålen för importbränslen från sju månaders normalkonsumtion till fem. Upplagring av fodersäd upphörde helt och hållet, och ersattes med importerad protein.