1940-1945

Krigstida resurser allokeras till krigsekonomin

Under krigsårena delade sig näringslivet i två delar: civilsektorn och militärsektorn. Civilsektorns verksamhet styrdes otvetydigt av folkförsörjningsministeriet, utrikesministeriet samt ministeriet för samfärdsel och allmänna arbeten. Folkförsörjningsförvaltningen skötte civilsektorns basförsörjningsärenden; anskaffningen och distributionen med alla sina förfaranden för överlåtelseförpliktelser och ransoneringar. Utrikeshandelns uppläggning låg på utrikesministeriets ansvar. Ministeriet för samfärdsel och allmänna arbeten verkade bl.a. för styrningen av arbetskraften till aktuellt viktiga uppgifter med tillämpning av den allmänna arbetsplikten.

Med undantag av folkförsörjningen var civilförvaltningen tvungen att sköta sina krigstida uppgifter nästan helt och hållet oförberett. Administrationen måste kraftigt förnyas och nya befogenheter tas i bruk med hjälp av ny lagstiftning. Lagen om ransonering av näringslivet vid undantagsförhållanden eller maktlagen trädde i kraft i maj 1941. Fram till ikraftträdandet av maktlagen hade näringslivet styrts med stöd av lagen om krigstillstånd. Med stöd av den nya lagen fick regeringen betydliga fullmakter att träffa ekonomiska avgöranden och till följd av detta de facto mobilisera hela näringslivet.

De militära aspekterna var fortlöpande avgörande då ekonomiska beslut träffades. Metallindustrin var underställd krigshushållningsstaben, lika som trafiken underställdes den militära ledningen på hösten 1941.

Helhetsmässigt fungerade systemet från civilsektorns behovssynpunkt sett så bra, att frånsett försörjningskriserna under vintrarna 1941-42 och 1944-45 fanns det förnödenheter upp till 70 – 80 % av 1938 års nivå, livsmedel t.o.m. c. 90 %.