1970-talet

Beredskapen anammades som en del av statens verksamhetspraxis

Sedan år 1963 hade man inte i statsbudgeten beviljat medel för säkerhetsupplagring förrän år 1970, då man anslog 2 miljoner mark för inköp av olja. Samtidigt uttalade riksdagen, att man hade kunnat konstatera synnerligen kännbara brister i säkerhetsupplagringen och förutsatte, att regeringen vidtar åtgärder för skaffa tillräckliga säkerhetslager. Efter detta anslog man årligen medel till statens säkerhetslager. Riktlinjen var stigande trots att fluktuationer också förekom. Den bästa garantin för förändringens beständighet var lagen om säkerhetsupplagsavgift på flytande bränslen från år 1972.

Årtiondets viktiga sak var emellertid frågan om arbetsfördelningen mellan organisationerna i kristid, för vilken en anvisning, utkastet till föreskrift för arbetsfördelning i en ransoneringshushållning, blev färdig 1970. I detta förslag och inte heller i lagen om ransoneringsbefogenheter, som låg till grund för det, sades någonting om rikscheferna. Befogenhetsgränserna bestämdes utgående från ministeriernas vedertagna praxis, d.v.s. i enlighet med aktörerna i normaltid. Försvarsrådet fastställde föreskriften om arbetsfördelning vid ransoneringshushållning 1973.

Energikrisen hösten 1973 var i många hänseenden en lärorik händelse. Beroendet av olja inom energiproduktionen var då c. 55 %. Beredskapen för ransonering av bränslen konstaterades vara ganska usel. Viktigt var att märka, att inte heller Finland var skyddat från internationella kriser och deras ekonomiska verkningar. Det blev dock inte någon tillgångskris av energikrisen i Finland. Däremot höjde krisen energipriset till en sådan nivå, att följden blev en ekonomisk recession.

Under början och i mitten av 1970-talet behandlades rikschefernas ställning verkligen grundligt. Följden var ett kommittéförslag att lägga ned systemet och att utse ministeriernas beredskapschefer (d.v.s. närmast kanslicheferna) i stället för dem. Samma arbetsgrupp föreslog, att koordineringsansvaret för försvarsförberedelserna skulle koncentreras till försvarsministeriet samt att förstärka försvarsrådets ställning. Ministeriernas beredskapschefer skulle nämligen ha verkat under ledning av försvarsministeriets kanslichef.

Dessa arrangemang skulle ha märkbart försvagat FEP:s ställning. Samtidigt kritiserades FEP strängt på olika håll. Försvarsministeriet, finansministeriet samt handels- och industriministeriet var t.o.m. beredda att avskaffa hela verksamheten för planeringskommissionen, och på samma linje var också en annan parlamentarisk försvarskommitté.

De följande åren kan beskrivas så, att inom FEP verkade en hjärntrust, inom vilken söktes efter nya, för Finlands förhållande lämpliga förfaringssätt. Det tydligaste kännetecknet för det nya systemet var beredskapscheferna. Dessa utsågs från början av år 1979 och till deras uppgifter hörde att sköta beredskapen på förvaltningsområdet för sitt ministerium.

Till FEP:s behandling kom bl.a. skyddsupplagsfrågan, lagstiftningsfrågan, reglementsförnyelsen, skapandet av en planeringscentral och utvecklandet av en modell för nationalekonomin i kristid.

I april 1978 var analysen redan synnerligen långt utvecklad. Nya begrepp var försörjningsnivå, vilken under en kris skulle vara det rådande läget, basförsörjningsnivå, vilken skulle utgöra den försörjningsnivå, under vilken man inte kan gå samt den redan bekanta försörjningsberedskap, som är en i dagar för en viss förnödenhet uttryckt krisberedskap på en viss försörjningsnivå. Försörjningsberedskapen består av lager, produktion och import samt en ransoneringsgrad. Försörjningsberedskapen bör dimensioneras för en antagen varaktighet av olika typers kriser.

Beräknad på denna grund var försörjningsberedskapen år 1978 ganska svag. Spannmålslagren utgjorde ungefär hälften av det uppskattade behovet. Tillräckligheten av lagren för metallindustrins importartiklar och -råvaror beräknades omfatta endast två månader, till vissa delar endast några dagar. Oljeprodukternas försörjningsnivå var däremot rimlig, trots rubbningen ett år senare som en följd av utbrottet av kriget mellan Iran och Irak.

År 1979 definierades basförsörjningsnivån så, att till befolkningens utkomst hörde föda, värme, ljus, kläder och renlighet under alla förhållanden, att åtminstone de betydelsefullare företagen skulle kunna återhämta sig efter en kris, att sysselsättningen skulle vara åtminstone behjälplig, att av tjänsterna hälsovården, undervisningen, informationen och transporterna fungerar och att staten och kommunerna fullgör sina lagstadgade skyldigheter. I siffror kunde basförsörjningsnivån framställas så, att energiförsörjningen fungerar på en 60 %:s nivå, livsmedel skulle finnas 90 0ch industriproduktionen skulle fungera på en 45 – 65 %:s nivå beroende av branschen.

Förutom rikscheferna förkastades på 1970-talet tanken på att grunda ett folkförsörjningsministerium. Dessa uppgifter planerades att skötas vid handels- och industriministeriet, där ärendena visserligen skulle handhas av en särskild folkförsörjningsminister.

Framställningarna av den parlamentariska kommittén för beredskapslagstiftningen stod år 1979 väl i linje med FEP:s tankevärld. Kommittén föreslog en allmän ramlag, vilken skulle ha upptagit stadganden om beredskapslagstiftningens tillämpningsområde, myndigheternas befogenheter och beredskapsplikter, skyddet av medborgarnas grundrättigheter, ersättningsprinciper och sanktioner för lagens efterföljande.

Som ett tecken på FEP:s förnyelse och utveckling var byråns omställning till planeringscentral från den 1 februari 1981.