Beredskapsarbetet inleds på bred front
Den ekonomiska försvarsberedskapen steg på många olika sätt mera fram efter erfarenheter från första världskriget och med ledning av utländska förebilder. Flera propositioner gjordes för att grunda en krigsekonomistab eller ett ekonomiskt försvarsråd.
Cajanders regering utsåg år 1924 en krigshushållningskommitté med senator Kaarlo Castrén som ordförande. Kommittén föreslog att ett organ benämnt krigshushållningsrådet skulle grundas som en förbindelselänk mellan näringslivet samt förvaltningen och försvarsmakten. Samtidigt föreslog kommittén att statens spannmålslager skulle upprättas.
Castrén utvecklade en lösning av försörjningen mot bakgrund av en vittgående ”säkerhetspolitik”. Inom den skulle det ekonomiska försvarsrådet organisera den inhemska hushållningen, vilken skulle stöda sig på resurser placerade utomlands och med hjälp av Nationernas förbund.
Likaledes år 1924 grundades försvarsrådet, till vilket enligt förordningen hörde även ekonomiska arrangemang. Försvarsrådet uppfattade dock till en början sin uppgift snävt, varför man ansåg det vara nödvändigt att grunda ett särskilt organ för att sköta ekonomiska frågor.
År 1926 tillsatte regeringen en ny krigshushållningskommitté under ordförandeskap av Bernhard Wuolle. Kommittén företog vida utredningar rörande beredskapen hos olika delar av näringslivet med tanke på krigstillstånd.
År 1929 tillsatte statsrådet det ekonomiska försvarsrådet. Ordförande blev doktor Henrik Ramsay och kansliets tjänstemän blev Gunnar von Wright som kanslichef och agronom Artturi Lehtinen som biträdande avdelningschef. Till ekonomiska försvarsrådet hörde 18 medlemmar och indelades i 5 sektioner: folkförsörjnings-, industri-, finans-, trafik- och samfärdsel- samt sanitetssektionerna. I praktiken fungerade endast folkförsörjnings- och industrisektionerna.