1960-talet

Beredskapens betydelse lagstadgades

Lagen om den försvarsekonomiska planeringskommissionen trädde ikraft den 20 maj 1960. Från och med detta har FEP:s ställning grundat sig på en lag.

Fortfarande stod frågan öppen om den högsta ledningen för en kristids ekonomi. Den av Tapola framförda ekonomidistrikts- och stabsmodellen stannade på ett utvecklingsstadium. Vid centralsektionens möte i januari 1960 upptogs ett i FEP:s byrå berett förslag om rikschefer. Uppgiften att skapa och stabilisera ett system av rikschefer var FEP:s mest centrala uppgift under de första åren av sextiotalet. Enligt denna tankegång uppordnades det ekonomiska försvaret under de följande 17 åren.

Behovet av och uppgiftsbeskrivningen för rikscheferna motiverades med det, att under en kristid får statsmakten en stor mängd nya uppgifter att sköta, vilkas utförande inte är möjliga med undantag för att flera förvaltningsorgan utvidgas eller att det t.o.m. grundas helt nya. En anmärkningsvärd del av uppgifterna kräver snabba avgöranden samt ett omedelbart verkställande av besluten. Därför måste beslutanderätt fördomsfritt delegeras åt organ, som omedelbart sköter ärendena, och man måste avstå från kollegial behandling i verkställande ärenden.

FEP skisserade chefernas ställning så, att republikens president skulle utnämna dem och att de skulle ha tillräckliga befogenheter att verka i stället för ministern på eget ansvar.

Rikschefer var:

• transportchef
• medicinalchef
• jordbrukets produktionschef
• trä- och bränslechef
• byggnadschef
• industrichef
• informationschef
• arbetskraftschef
• utrikeshandelschef
• kommunikationschef
• kraftchef och
• befolkningsskyddschef.

Försvarsrådet fastställde de första cheferna redan under år 1960 och de sista år 1963.

Vid konstitueringen av försvarsekonomiska planeringskommissionen år 1956 organiserade sig industrin till en industrisektion och branschvist under den i undersektioner, senare i kommissioner. Till utvecklandet av en beredskapschefsorganisation anknöt sig också en omplanering av administrationen och produktionen. Industriplaneringskommissionen, som verkat åren 1960 – 61, framställde ett förslag, ur vilket poolorganisationen utvecklades. Tanken var, att organisationerna för varje industribransch skulle uppordna sig till pooler, vilka skulle innefatta hela landets branschledning och ha beredskap att övergå till handels- och industriministeriets respektive byråer vid behov.

År 1962 godkände försvarsrådet en ordning, inom vilken industrisektionen med sina kommissioner motsvarade poolorganisationen. Detta betydde ett förkastande av Tapolas och Junttilas distriktsorganisationsmodell. Poolernas ställning blev officiell under åren 1968 och 1969 genom avtalen mellan handels- och industriministeriet och resp. pooler.

De första poolövningarna hölls år 1960 och hela årtiondet var en aktiv övnings- och skolningstid.

De internationella kriserna under de första åren av 1960-talet lyfte fram frågan om säkerhetsupplagring. I säkerhetslagerärendet hade inte hänt någonting efter det, att till julen 1958 lagen om statens säkerhetslager hade vunnit laga kraft. FEP hade då satt igång företaget att åstadkomma en allmän lag om säkerhetsupplagring, d.v.s. att förverkliga privata säkerhetslager eller skyddsupplag. FEP ville, att kostnader som uppstod för företagen, skulle täckas med skattelättnader, men finansministeriet motsatte sig kraftigt detta. Saken låste sig för tjugo år.

Frågan om befogenheter vid undantagsförhållanden stod fortfarande öppen. Nödtidslagen hade avfärdats som en halvmesyr. Handels- och industriministeriet tillsatte år 1961 maktlagskommittén för att utarbeta ett nytt förslag. Till kommittén kallades dock inte någon företrädare för FEP. Kommitténs betänkande till ett lagförslag om ransoneringsbefogenheter färdigställdes följande år och det rönte ett förkrossande mottagande från olika håll.

Även detta ärende begravdes i många år. År 1968 uppmanade försvarsrådet handels- och industriministeriet att bereda ett förslag till maktlag. Detta initiativ ledde då längre och resultatet blev ”lag om tryggandet av befolkningens utkomst och landets näringsliv under undantagsförhållanden”, vilken godkändes år 1970.