Det ekonomiska förvarets och försörjningsberedskapens historia

Järn, krut och spannmål

• 1924 Krigshushållningskommittén grundades, och till dess ordförande utnämndes senator Kaarlo Castrén.
• 1924 Försvarsrådet grundades, ordförande var statsminister Lauri Ingman.
• 1926 En ny krigshushållningskommitté tillsattes, ordförande Bernhard Wuolle. Komittén utförde grundliga undersökningar angående beredskapen inom näringslivets olika grenar för i fall av krig.
• 1928 Statens spannmålslager grundades för anskaffning av sädesprodukter till försvarsmakten och övriga statliga ämbetsverk.
• 1929 Statsrådet tillsatte ekonomiska försvarsrådet. Till ordförande utsågs Henrik Ramsay. Rådet indelades i 5 sektioner, av vilka folkförsörjnings- och industrisektionerna var aktiva.

• 1931 Till försvarsrådets ordförande utsågs kavallerigeneral C.G.E. Mannerheim. Försvarsrådet inledde ombesörjningen av också materiella försvarsanordningar.
• 1932 Wuolle-komittén färdigställde en utredning som innehöll en plan för en krigstida ransonering av livsmedlen samt principer för anskaffningen.
• 1936 Vid försvarsministeriet grundades en krigshushållningsavdelning som i praktiken övertog det ekonomiska försvarsrådets uppgifter.
• 1939 Folkförsörjningsministeriet grundades på hösten. Landets materiella beredskapsläge var emellertid svagt. Folkförsörjningsministeriet, ministeriet för samfärdsel och allmänna arbeten samt utrikesministeriet utgjorde under hela krigstiden de centrala organisationer, som styrde den civila sektorns verksamhet.

• 1941 Lag om ransonering inom näringslivet vid undantagsförhållanden trädde i kraft i maj. Tills dess hade näringslivet styrts med stöd av lagen om krigstillstånd. Den nya lagen gav civilförvaltningen betydligt större förutsättningar att mobilisera näringslivets alla resurser. Metallindustrin och transporterna var dock underställda den militära ledningen.
• 1945 Statsrådet tillsatte försvarsrevisionen, vars uppgift var att utveckla försvarsmaktens föranstaltningar samt utvärdera nödvändigheten av försvarsrådet och beredningen av försvarsekonomin.

• 1950 Förslag om nytt försvarsråd. Planen var att förena uppgifterna för försvarsrådet och det ekonomiska försvarsrådet. Förslaget gick inte vidare till statsrådets behandling. Begrepp som använts var totalt försvar och totalt krig. Det ekonomiska försvaret var en pelare vis á vis det totala försvaret.

Totalförsvarets tid

• 1955 Försvarsekonomiska planeringskommissionen grundas i december. General Tapola utnämndes till ordförande. FEP grundades som ett kommittéorgan under handels- och industriministeriet.
• 1956 Planeringskommissionen sammankom första gången 9 februari 1956. Den bestod av 18 medlemmar. FEP indelades i fyra sektioner: finanssektionen, arbetskraftssektionen, handelssektionen och industrisektionen. Expeditionen startade i juni 1956.
• 1958 Säkerhetsupplagsfonden grundades vid handels- och industriministeriet. Besluten om säkerhetsupplagsanskaffningarna fattades i statsrådet.
• 1958 Lagen om statens säkerhetsupplag trädde i kraft. FEP försökte befrämja också grundandet av privata säkerhetsupplag, vilka hade sporrats av skattelättnader. Projektet framskred emellertid inte.

• 1960 Grundades en rikschefsorganisation för kristidsledandet av näringslivet. Försvarsrådet fastställde de första cheferna år 1960, de sista år 1963.
• 1960 Lagen om försvarsekonomiska planeringskommissionen trädde i kraft. Poolorganisationen utvecklades och de första övningarna hölls.
• 1960 De första säkerhetsupplagen grundades med stöd av s.k. rubellån.
• 1961 Beslut om att bygga det första egna oljeupplaget.
• 1962 Försvarsrådet godkände poolorganisationen.
• 1968 HIM ingick avtal med poolerna. Sålunda gjordes poolernas ställning officiell inom FEP-organisationen.

• 1970 Lagen om tryggandet av befolkningens utkomst och landets näringsliv under undantagsförhållanden eller den s.k. maktlagen antogs. Efter år 1963 hade man inte längre beviljat statliga budgetmedel för säkerhetsupplagring. Riksdagen konstaterade att det fanns kännbara brister i säkerhetsupplagringen, och förutsatte att regeringen skrider till åtgärder. Regeringen beviljade ett 2 miljoner marks anslag för oljeinköp.
• 1972 Lagen om säkerhetsupplagsavgift på flytande bränslen.
• 1973 Försvarsrådet fastställde en föreskrift för arbetsfördelning i en ransoneringshushållning, i vilken beslutades om en arbetsfördelning för kristida organisationer. Principen var, att de aktörer som under normala förhållanden ansvarar för verksamheten, fortsätter med sina uppgifter även under kristid. På detta sätt uppgavs successivt tanken om rikschefer.
• 1973 Första energikrisen. Finlands beroende av olja för energiproduktionen var ca. 55 %. Man konstaterade att beredskapen för ransonering av bränslen var skral.
• 1978 Nya begrepp som försörjningsnivå och basförsörjningsnivå togs i bruk vid sidan av det tidigare begreppet försörjningsberedskap. Landets försörjningsnivå, som beräknades på basen av denna, konstaterades vara ganska svag, med undantag av oljeprodukter.
• 1979 Andra oljekrisen (kriget mellan Iran och Irak).
• 1979 Uppgifterna för ministeriernas beredskapschefer (dvs. i allmänhet kanslicheferna) blev att sörja för beredskapen inom sitt förvaltningsområde. Basförsörjningsnivån utstakades på nytt och noggrannare.

• 1980 Lagen om statens spannmålslager. Verkets uppgift blev säkerhetsupplagringen av säd. Säkerhetsupplaget fastställdes till 900 miljoner kilo.
• 1981 FEP:s expedition ändrades till försvarsekonomiska planeringscentralen från och med 1 februari 1981.
• 1982 Lagen om skyddsupplag trädde ikraft 17.12.1982. Nya begrepp blev kritiskt försörjningssystem, kritiska material och basförsörjningssystem.
• 1983 Lagen om obligatorisk upplagring av importbränslen.
• 1983 Lagen om säkerhetsupplagsavgifter. Lagen innefattade förutom flytande bränslen även vissa centrala råmaterial och produktionsförnödenheter.
• 1984 Lagen om obligatorisk upplagring av läkemedel.
• 1985 Försvarsrådet fattade beslut om utvecklandet av allmänna mål för den materiella försörjningsberedskapen. HIM tillsatte 6.6.1985 professor C. E. Carlson att leda en arbetsgrupp, den s.k. HUOVA-gruppen, att bereda de allmänna målen.
• 1986 Lagen om säkerhetsupplagsfonden antogs. Fonden som verkat inom handels- och industriministeriet ändrades till en fond utom statens budget. Fonden fick en egen direktion, som tog beslut om säkerhetsupplagsanskaffningarna.
• 1986 HUOVA-gruppens rapport avgavs 27.6.1986. Enligt rapporten är målet för försörjningsberedskapen att trygga medborgarnas basutkomst under alla förhållanden och tider. I rapporten föreslogs fastställande av ett etappmål på 70 % av universalmålet.
• 1988 Statsrådet fattar principbeslut om de materiella målen med försörjningsberedskapen utgående från HUOVA-arbetsgruppens förslag.
• 1988 Beredskapsplanering per verksamhetsställe startade. I minister Pertti Salolainens brev ombads företag som är centrala för basförsörjningen att utse en beredskapschef att handha beredskapsplaneringen på arbetsställena. Samtidigt intensifierades samarbetet mellan företagen och poolerna.

• 1991 Oljeimporten avreglerades.
• 1991 Finland anslöt sig till Internationella Energiorganisationens IEA energiprogram. Avtalsländerna upprätthåller gemensamt en självförsörjning i olja för undantagsförhållanden. Varje deltagarland håller beredskapslager, vilka täcker nästan 90 dagars nettoimport.
• 1991 Beredskapslagen och lagen om försvarstillstånd trädde ikraft 22.7.1991. Båda författningarna har haft en anmärkningsvärd betydelse för försörjningsberedskapsarbetet.
• 1991 HIM tillsatte en finansgrupp för försörjningsberedskapen (den sk. VALRA–gruppen) att bereda ett förslag om sådana finansieringsmedel, med vilka man kunde uppnå målen i statsrådets principbeslut. VALRA-gruppens slutrapport föreslog ett system, i vilka FEP skulle ha en egen ”försörjningsberedskapsbudget” för att utveckla den materiella försörjningsberedskapen och beredskapsåtgärderna. Gruppen föreslog att planeringscentralen och statens säkerhetsupplagsfond skulle sammanslås till en kärna för en ny organisation, Försörjningsberedskapscentralen.
• 1992 Försvarsrådet förnyade sin krisdefinition uttryckligen i beredskapsplaneringssyfte. Som en ny situation sattes störningssituationer under normala förhållanden, vilka kan orsakas av bl.a. verksamhetsstörningar i informationssystemen.
• 1992 Republikens president stadfäste 23.12.1992 lagen om tryggande av försörjningsberedskapen och avgav förordningen om Försörjningsberedskapscentralen.

Systemtiden

• 1993 Försörjningsberedskapscentralen startade sin verksamhet 1.1.1993. Detta innebar inga förändringar i försvarsekonomiska planeringskommissionens verksamhet – FBC fick som uppgift att verka som FEP:s sekretariat. Samtidigt påbörjades förnyandet av målen med försörjningsberedskapen.
• 1993 Naturgasen upptogs bland förnödenheterna för obligatorisk upplagring.
• 1995 Finland blev medlem i Europeiska Unionen.
• 1995 Statsrådet beslöt om de allmänna målen för försörjningsberedskapen. Beslutet underströk betydelsen av det internationella samarbetet och de internationella avtalen som komplettering till de nationella åtgärderna. I situationsbilden betonades icke-militära hot.
• 1995 Statens spannmålslager lades ned och säkerhetsupplagringen av säd överfördes till FBC.
• 1995 Den under kommunikationsministeriet verkande delegationen för beredskap för elektronisk kommunikation nedlades och uppgifterna överfördes till FEP och FBC. I FEP:s organisation grundas en sektion för informationssystem (26.9.1995).
• 1995 Säkerhetsupplagsavgiften utvidgades till alla energiformer.
• 1998 Statsrådet fattade principbeslut om nya mål för försörjningsberedskapen.

• 2002 Statsrådet fastställde försörjningsberedskapens nya mål 8.5.2002